1 december
Imorse skypade jag med världens bästa pojkvän. Ni anar inte hur underbart det var att höra hans röst. Självklart började jag böla ett antal gånger, fjant som jag är. Men jag saknar honom verkligen, allt med honom.
Jag är så glad att du är min Mattias, jag älskar dig!
Efter det så tog jag en powerwalk i solskenet, känns knäppt med strålande sol och värme den första december.
När man känner sig deppig och nedstämd så är faktiskt bra musik i öronen och en långpromenad den bästa medicinen. För mig i alla fall, för det ger mig chansen att ta itu med mina tankar och problem utan att ständigt bli avbruten av något/någon annan. Under min promenad så tänkte jag på allt jag saknar och saker jag vill göra när jag kommer hem igen, jag ältade över hur hemskt det är att inte vara hemma. Men sedan insåg jag att det här är faktiskt bara tillfälligt. Jag får det att låta som att jag är den olyckligaste människan i världen som inte får vara med min familj, men det är ju faktiskt bara 4 månader det handlar om. Jag KOMMER att komma hem igen. Det vet jag ju. Så varför gnäller jag? 4 månader kan jag väl stå ut? Ja, det kan jag tammefan göra. Speciellt när jag har så fina kompisar här med. För jag gillar ju NZ och vill vara här. Det är roligt att vara här, helgerna är ju allra oftast jättekul!
Ikväll ska jag t.ex. hem till en tysk kompis för lite tjejkväll med drinkar, spel och övernattning! Looking forward to it.
Nu ska jag duscha och sen in till stan och träffa Erika och Coline!
